Summers perspektiv:  

Jag kände hur chocken vällde över mig. Jag hade bara ryckt åt mig min väska och sprungit ut.   

Kalla mig dramatisk och självisk, men jag ville verkligen inte att Allison bara skulle sticka sådär. Jag ville inte att alla de där riktiga mysiga tillfällena vi hade då jag verkligen kunde vara mig själv, skulle ta slut. Jag kunde inte tänka mig hur mitt liv skulle se ut, utan att träffa min bästavän, varje dag. 

Jag kände hur tårarna var nära att rinna när jag sprang genom de bekanta gatorna som ledde till mitt hem. Jag fick glimtar av folk som var på väg hem från jobbet som tittade undrande på mig och mina tårfyllda ögon. Men jag struntade i de och sprang bara hemåt.  

När jag kom in genom dörren så kutade jag upp till mitt rum och stängde in mig. Jag ville inte möta min mamma just nu. Jag slängde mig på sängen och kramade om täcket, hårt. 

"Varför måste hon lämna mig?", tänkte jag och kände hur tårarna började rinna hejdlöst. Jag hörde hur steg kom i trappan utanför mitt rum och grävde ner huvudet i kudden. Jag hörde en lätt knackning och sedan hur dörren öppnades. Jag förstod att det var min mamma.  

"Vad har hänt, mitt hjärta?" Frågade hon varmt. Jag älskade verkligen min mamma och jag visste att hon ville mitt bästa, men just nu ville jag bara vara ensam.  

"Snälla, gå bara." Svarade jag tyst under kudden. Jag kände hur hon satte sig på kanten av sängen och började försiktigt stryka mig över ryggen. "Nej mamma. Jag klarar inte av det här. Jag vill bara vara ensam nu."  

"Är det verkligen vad du vill?"  

"Ja." Sa jag snabbt och höll inne gråten.  

"Då ska jag låta dig vara ifred. Bara du berättar senare vad som hänt?" Hennes röst var varm och beskyddande, precis som alltid. 

"Ja det ska jag." Jag hörde hur dörren stängdes och tog mig upp ur kuddarna. Jag stirrade på mascaran som låg utsmetad på mina sängkläder. Jag började tänka på allt igen och kände hur ögonen vattnades än en gång. Jag slängde mig ner igen och tankarna snurrade i mitt huvud. Vem ska jag nu sitta med till de sena timmarna och diskutera allt mellan himmel och jord? 

Jag kände hur det vibrerade i min ficka och drog upp telefonen. Skärmen lös upp och jag såg hur jag hade fått ett nytt meddelande från min pojkvän, Zach. "Hej babe. Jag behöver verkligen snacka med dig... <3 " Läste jag tydligt.  

Jag svarade genast, "Hej mitt hjärta. Ja, jag behöver prata med dig med... Jag behöver dig verkligen just nu, älskling <3 Möt mig på piren om tio.". Det kändes skönt att jag i alla fall hade Zach i mitt liv, nu när Allison ska flytta. Han var min bästavän efter Allison. Han visste allt om mig, och jag om han. Efter tre fina år tillsammans blir man så nära varandra.  

Jag tog mig sakta upp ur sängen och satte på mig en av Zachs stor hoodies och satte på mig luvan i hopp om att dölja mitt rödgråtna ansikte och gick ut. Precis som jag sagt i smset, så gick jag till våra egna lilla mötesplats ute på en pir.  

När jag kom fram fick jag se min fina Zach stå lutade över räcket och titta på vattnet. Jag skyndade mig dit och sprang rakt in i Zachs famn och kände hur tårarna rullade ner för kinderna. Utan att se Zachs ansikte kunde jag känna att han inte sett mig och blev förvånad av min plötsliga kram. Han la försiktigt och lite stelt hans armarna på min rygg.  

"Uhhmm.." Stammade han fram. "Vad är det som hänt?" Jag släppte den påtvingade kramen och satte mig på en bänk utan att möta hans ögon. Jag ville inte att han skulle se mig så här, även fast han sätt mig gråta förut, men bara ett fåtal gånger. Gråta var inte precis det, jag gjorde ofta inför andra. Jag torkade tårarna med tröjärmen. Han satte sig på andra sidan bänken och lutade sig framemot.  

"Äh... Allt är bara...  så fucking messed up." Sa jag och tvingade fram det grova ordvalet. I vanliga fall brukade jag inte använda svordomar, varför, visste jag inte. Men i vissa fall var jag bara tvungen. "Jag kan berätta min sak, efter din. Så, vad var det du tänkte på, Zach?" Jag hoppades och intalade mig själv att han hade något bra att säga, som skulle kunna muntra upp mig, så jag tvingade blicken upp från marken och log lite snett åt honom. Hans blick mötte min i en knappt sekund, sedan vände han huvudet ut mot vattnet. Även fast jag inte riktigt ville erkänna det för mig själv, kunde jag tydligt se att något var fel med honom, men jag vägrade se det.   

"Uhmm... Så...." Hans röst var ostabil och han snubblade på orden precis som han gör när han är nervös. "Jag vet inte hur jag ska säga det här, Sum..." Han suckade djupt. "Jag tror jag har träffat någon annan." Det slog mig som en sprak i magen. Jag ville inte förstå. Jag ville inte förstå hur den viktigaste personen i mitt liv, just hade sagt det mest jobbiga man skulle kunna säga till en människa.   

Hela jag blev stum och tappade andan. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra.   

"Jag är ledsen. Jag är bara inte förälskad i dig längre..." Tvingade han fram. Jag kände hur alla känslor i världen bubblade upp i mig. Sorg, förlåtelse, allt du kan tänka dig, men framför allt ilska. Jag kände hur jag själv började koka.   

Hur kunde han ha träffat någon bakom min rygg, och fortfarande varit tillsammans med mig??!, tänkte jag om och om igen i mitt huvud. I ögonvrå kunde jag se hur han tittade på mig för att få kontakt eller kanske någon slags respons. Jag samlade mig lite i onödan innan jag öppnade munnen igen.  

"Så du är kär i den här nya bruden, alltså?!" Fräste jag. Alla känslor inom mig var obeskrivliga.  

"Nej... Inte så, Sum." Hans röst lät bara gnällig och ynklig i mitt huvud. Han lät som luft. Jag hade snabbt ett svar på tungan innan han hann komma med mer ursäkter.  

"Vet du vad, kalla mig inte det. Det är bara mina vänner som kallar mig det. Och från och med nu, är du och jag INTE vänner längre." Jag spottade fram orden av ilska. Jag hade även hoppat bort från bänken. "Ta den här, dumma, fula tröjan..." Jag drog av mig hoodien och kastade den det hårdaste jag kunde på honom. "Och ha det så kul, knulla alla tjejer i världen, om du nu vill det." I vanliga fall hade jag tyckt att säga något sådant var hur omoget som helst men jag kunde inte kontrollera aggressionen.    

"Oh, ja, det ska jag verkligen!" Fräste han sarkastiskt. Även han hade låtit ilskan hitta hans kropp. "Ha det så kul, att leva ensam i resten av ditt liv!" Orden stack i mig men jag lät inte sorgen ta över. Jag stirrade i hans mörka onda ögon och pekade finger åt honom. Jag vände på klacken bestämt och stampade där ifrån.  

All ilska höll jag inom mig. Mina steg började mekaniskt leda mig till det ända stället som jag faktiskt hade kvar, och som jag kallade mitt riktiga hem.  

När Lupe Fiasco - Words I Never Said började pumpa ur högtalarna kände jag ett välbekant rus i kroppen. Jag började genast röra mig i takt och kände hur musiken styrde varje steg jag tog. Med tårar rinnande för kinderna, släppte jag kontrollen och lät musiken ta över.  

Det spelade ingen roll hur jag rörde mig, snyggt som fult. Det handlade om så mycket mer. Jag hade aldrig varit bra på ord eller att utrycka mina känslor värst mycket. Jag talade på ett helt annat sätt, ett helt annat språk. Jag utryckte mig igenom min dans.   

Att komma så här sent på kvällen till lokalen, ensam, var egentligen inte tillåtet. Men eftersom jag faktiskt hade nycklar så kunde jag ta mig in. Jag brydde mig inte. Att komma in till de här tomma rummet, med välbekanta väggarna prydda med graffiti och speglar och de enorma högtalarna, lugnande ner mig. Jag kände mig hemma på riktigt. Den blandade doften utav den snurrande fläkten, en aning svett och nya sneakers, gjorde mig trygg inombords. Allt detta fick mig att känna att jag faktiskt tillhör något, nu när jag tappat allt.  

Jag tillhör ett stort dansgäng, som jag hellre skulle kalla familj. Vi var inget officiellt crew, eftersom alla dansade ensamma och fixade jobb enskilt. Men vi hjälper alltid varandra med koreografier och tipsar varandra om man hittar något jobb.  

Mitt huvud fall ner mot marken och jag kände hur hela kroppen sakta föll ner. Dansen tog mig bort från allt grubblande, all sorg, ånger, ilska. Jag visste inte hur jag skulle hantera allt som hänt, Jag kunde ju inte stanna här inne förevigt och dansa. Imorgon var en ny dag, jag var tvungen att ta mig igenom den.