one direction novell ♡

Summers perspektiv: 

Jag drog händerna genom mitt långa blonda hår och kände den bitande huvudvärken. Jag hade kommit hem strax efter att solen stigit upp dagen innan, efter flera timmars, krävande, dans.  

Jag ville inte stiga upp ur sängen. Jag visste ändå inte vad jag skulle göra längre. Men jag kände ändå att jag var tvungen att ta tag i mig själv idag, nu. 

Med släpande rörelser tog jag mig upp ur sängen. Jag drog upp persiennerna från fönstret och blinkade kraftigt mot dagssolen. Jag gick till badrummet och tog en lång och varm dusch för att få bort all svett från gårdagen. Medan jag fönade håret tog jag fram mobilen under kudden för att titta klockan. Klockan var fyra på eftermiddagen och jag hade 15 missade samtal ifrån Alison. Jag förstod direkt vad jag var tvungen att göra. 

Jag kunde inte sura längre, jag behöver verkligen min bästavän nu, och hon mig. Jag klickade på hennes kontakt och ringde henne. Efter många toner hör jag ett svagt svar. 

"Yeah.." Sa hon med svag röst.  

"Förlåt Ali..." Svarade jag med lika svag röst. 

"Åh, det är jag som ska säga det." Jag skakade bara på huvudet, även fast hon inte såg mig. 

"Nej, definitivt inte. Vill du komma över och snacka?" 

"Där om fem!" Sa hon och la på. 

 Jag fönade färdigt håret och lät det hänga med lösa lockar runt axlarna. Jag drog på mig ett par mjukisbyxor ett linne och en liten tjocktröja som slutade strax ovanför naveln. Jag kände inte särsilt mycket för att fixa mig men jag visste att jag var tvungen att ha lite hyggliga kläder på mig och se okej ut, för jag ville inte deppa längre. 

Jag hörde hur Alison ropade hej från nedervåningen, hon brukade aldrig knacka på eller så, hon gick alltid rakt in. Jag sprang allt jag kunde ner för trapporna och mötte henne i världens bästa kram.  

Vi vill inte släppa varandra. Jag förstod direkt att hon inte var arg på mig, och att allt var bra mellan oss. Men jag kunde inte undgå från att märka att något var fel med henne. Och jag visste att hon märkte likadant på mig. Vi kan känna av det på varandra.  

Vi gick i tystnad upp för trappan och stängde in oss på rummet. Min mamma var hemma och vi ville inte att hon skulle störa.  

"Vem börjar?" Frågade hon lågt och såg på mig med en lite olycklig blick.  

"Du kan." Svarade jag. Vi båda satt i skräddare i min säng, mittemot varandra som vi brukar. 

"Allt känns helt messed up med flytten, seriöst. Jag vet inte hur jag ska göra, Sum." Sa hon. Jag klappade henne lätt på armen för stöd och lät henne fortsätta. "Jag började bråka med mamma, hon stack..." Hon suckade djupt. "Hon kommer inte komma tillbaka fören jag åkt. Hon skrev bara en fucking liten lapp som hejdå..." Vid det här började det rinna från hennes ögon. Jag satte mig närmar henne och höll om henne.  

"Åh, gumman, jag vet inte hur många gånger jag ska säga det här. Men du är inte värd det här. Det här är bara hemskt. Och det är därför..." Jag var tvungen att ansträng mig lite. "Därför det är jättebra att du åker bort från din mamma. Det gör ont i hjärtat för mig, men du borde inte vara kvar här, bästa du."  

"Jag vill verkligen inte lämna dig, Summer." Hennes tårade ögon tittade i mina och jag kände hur mina också vattnades. "Jag älskar dig sjukt mycket, bästavän."  

"Jag älskar dig med. Men jag klarar mig." Sa jag med ett snett leende. " Jag klarar mig för din skull."  

"Du är bäst!" Hon log tillbaka. "Du har fortfarande Zach kvar här." Hennes ord kändes som en spark i magen. Även fast det var menat som något uppmuntrande förstod hon inte. Jag började genast snyfta högt och slängde mig i hennes armar. Jag ville inte gråta såhär för någon annan än henne. 

"Men vad är det gumman??" Frågade hon panikslaget. "Vad har hänt?" Hon klappade mig längst med ryggen. Jag samlade mig och drog efter andan när jag sa det.  

"Han gjorde slut med mig.. Han är intresserad av någon annan." Och så började jag gråta igen. Jag kände hur Alison stelnade av chocken.  

"Han är en idiot, gumman." Jag hörde på henne att hon inte hade en aning om vad hon skulle säga till mig.  

"Du behöver inte säga något, bara du kramar mig nu." Och det gjorde hon, ända tills jag kunde samla mig helt. "Jag vill inte lämna dig nu, såhär." 

"Men du lämnar mig inte. Du kan ju komma hem och hälsa på.. Du gör mig ändå ingen tjänst om du stannar. Jag vill att du ska åka."  

"Ja, men ändå..." Hennes blick var riktigt tom. "Jag önskar jag bara kunde ta med dig..." slängde hon ur sig. Vi båda tänkte på vad hon sa och tittade snabbt upp på varandra med varsitt leende. Båda tänkte samma tanke. 

Så vad tycker ni? :)

Skönt att de är sams? Vad var det för idé de hade fått nu då? ;) 

FÖRLÅT FÖR FÖRDRÖJNINGEN!!! 

Det blev lite fel med komunikationen mellan mig och min partner! Eller ja, när jag skulle lägga upp det här kapitelt för två dagar sedan... Somnade jag... 

JA SÅN ÄR JAG! 

-w 

PS, om ni undrar så är det -J och -w vi antcknar under. Jag ( -w) skriver Summers kapitel och -J skriver alla Alisons kapitel!

Alisons perspektiv:  

Ytterdörren öppnades och stängdes hårt igen. Jag hade hoppat till och dragit blicken från teven. 

Mamma mumlade någonting från hallen, jag hörde hennes hesa röst sluddra. Hon var skitfull. Äckligt överfull. 

"Aali!" ropade hon högt och otydligt. Jag reste mig upp och gick ut till henne. När jag såg henne insåg jag verkligen att jag hade gjort rätt val, det var verkligen inte bra för mig att bo här med en mamma som gång på gång lovar att aldrig mer lämna mig, aldrig mer dricka och aldrig mer använda droger. Hon ljuger, varje gång ljuger hon för mig.  

"Mamma" började jag, det kändes som att något rann över, något sprack "Hur jävla dum är du?!" jag fräste orden åt henne. Mamma skakade förtvivlat på huvudet och försökte få blicken rak.  

"Men Alison.." mamma sluddrade och snyftade. Jag såg mig om, min blick fastnade på ett foto av mig och min mamma. Jag var cirka fjorton år gammal, håller min tax Tessie i famnen och pekar på himlen. Mamma skrattar åt mig och hennes blonda hår dansar i vinden. Vi såg så lyckliga ut. Som det ska vara. Utan att tänka gick jag fram till hyllan där fotot stod, tog ner det där ifrån och strök fingrarna över glaset. Över det som skulle vara vår perfekta familj. 

"Varför är det inte såhär?" sa jag tydligt och kollade mördande på mamma, höll upp fotot och lät henne betrakta det. "Det är såhär det ska vara? Tycker du inte det?" Jag log ironiskt mot henne innan jag tog några steg mot henne, så att det var cirka tre decimeter mellan våra ansikten. Vad ska jag göra? Shit, vad håller jag på med?! "Det verkar inte så, fyfan vad du är äcklig" fräste jag och släppte fotot framför hennes fötter. Glaset sprack och gick sönder. Jag slet upp ytterdörren och började springa. Bort, bort, bort från min äckliga mamma och hennes jävla alkisproblem. Kanske skulle jag aldrig komma tillbaka, kanske skulle det inte vara värt det. Snabbt tog jag mig till den lilla parken som låg cirka tre minuter från mitt hus. Där stannade jag och drog båda händerna genom mitt mörkbruna hår, bet mig hårt i läppen och slöt ögonen. Det var inte långt kvar, snart skulle jag sitta på flygplanet mot London. 

Vi bor i en liten stad ungefär fyra kilometer från centrala Los Angeles, men vi brukar säga att vi bor i LA ändå. Det är lättare att komma ihåg då. Det var just för att det är en sådan liten stad jag kunde vara i princip ensam i parken, i alla fall när klockan är runt halv tolv på kvällen. Jag brukade inte tycka så bra om att vara ensam, men av någon anledning älskade jag att vara här ensam. 

Jag satt på en av de slitna bänkarna som stod utplacerade runt den lilla dammen. Mina fingrar strök över min mobil. Snabbt fick jag fram Summers nummer. Jag ringde upp henne, men fick inget svar. Istället gav jag upp och började gå hem. 

Ytterdörren var låst och jag fick gå in genom vår balkongdörr, det hade hänt några gånger tidigare att mamma låst dörren trots att jag fortfarande var utomhus utan nycklar. Därför var alltid vår balkongdörr olåst. Trots att det var kolsvart i huset kunde jag se att det var städat. Det luktade svagt av rengöringsmedel och lukten av alkohol var borta. På nått sätt fick detta mig lite oroad.  

"Mamma?" ropade jag och släppte min jacka på golvet och drog av mig mina skor. Min röst ekade tyst i huset. "Mamma!" ropade jag ännu en gång. Inget svar. Jag gick ner för trappen och in i min mammas rum. Det var läskigt städat överallt, och mamma var inte i sitt rum. Istället gick jag in i köket och tände lamporna där, även där var allt helt städat. På köksfläkten satt det en post-it lapp. Mamma brukade sätta såna där när jag var yngre när hon var och handlade eller gjorde nått annat. Men på den här stod det inte att hon skulle handla. Ha det bra i London, det finns pengar i lådan under min säng. Ta med dig dem är du snäll! Jag sjönk ihop på golvet. Kul. Skitkul, verkligen. Bevisligen är jag inte ens värd ett hejdå från min egen mamma. Jag rev sönder lappen och gick upp till mitt rum, slängde mig på sängen och begravde ansiktet i min kudde. Det blir alltid såhär, men nu tror jag helt ärligt att mamma faktiskt har lämnat mig. Bara en dag kvar. Shit. 

Summers perspektiv:  

Jag kände hur chocken vällde över mig. Jag hade bara ryckt åt mig min väska och sprungit ut.   

Kalla mig dramatisk och självisk, men jag ville verkligen inte att Allison bara skulle sticka sådär. Jag ville inte att alla de där riktiga mysiga tillfällena vi hade då jag verkligen kunde vara mig själv, skulle ta slut. Jag kunde inte tänka mig hur mitt liv skulle se ut, utan att träffa min bästavän, varje dag. 

Jag kände hur tårarna var nära att rinna när jag sprang genom de bekanta gatorna som ledde till mitt hem. Jag fick glimtar av folk som var på väg hem från jobbet som tittade undrande på mig och mina tårfyllda ögon. Men jag struntade i de och sprang bara hemåt.  

När jag kom in genom dörren så kutade jag upp till mitt rum och stängde in mig. Jag ville inte möta min mamma just nu. Jag slängde mig på sängen och kramade om täcket, hårt. 

"Varför måste hon lämna mig?", tänkte jag och kände hur tårarna började rinna hejdlöst. Jag hörde hur steg kom i trappan utanför mitt rum och grävde ner huvudet i kudden. Jag hörde en lätt knackning och sedan hur dörren öppnades. Jag förstod att det var min mamma.  

"Vad har hänt, mitt hjärta?" Frågade hon varmt. Jag älskade verkligen min mamma och jag visste att hon ville mitt bästa, men just nu ville jag bara vara ensam.  

"Snälla, gå bara." Svarade jag tyst under kudden. Jag kände hur hon satte sig på kanten av sängen och började försiktigt stryka mig över ryggen. "Nej mamma. Jag klarar inte av det här. Jag vill bara vara ensam nu."  

"Är det verkligen vad du vill?"  

"Ja." Sa jag snabbt och höll inne gråten.  

"Då ska jag låta dig vara ifred. Bara du berättar senare vad som hänt?" Hennes röst var varm och beskyddande, precis som alltid. 

"Ja det ska jag." Jag hörde hur dörren stängdes och tog mig upp ur kuddarna. Jag stirrade på mascaran som låg utsmetad på mina sängkläder. Jag började tänka på allt igen och kände hur ögonen vattnades än en gång. Jag slängde mig ner igen och tankarna snurrade i mitt huvud. Vem ska jag nu sitta med till de sena timmarna och diskutera allt mellan himmel och jord? 

Jag kände hur det vibrerade i min ficka och drog upp telefonen. Skärmen lös upp och jag såg hur jag hade fått ett nytt meddelande från min pojkvän, Zach. "Hej babe. Jag behöver verkligen snacka med dig... <3 " Läste jag tydligt.  

Jag svarade genast, "Hej mitt hjärta. Ja, jag behöver prata med dig med... Jag behöver dig verkligen just nu, älskling <3 Möt mig på piren om tio.". Det kändes skönt att jag i alla fall hade Zach i mitt liv, nu när Allison ska flytta. Han var min bästavän efter Allison. Han visste allt om mig, och jag om han. Efter tre fina år tillsammans blir man så nära varandra.  

Jag tog mig sakta upp ur sängen och satte på mig en av Zachs stor hoodies och satte på mig luvan i hopp om att dölja mitt rödgråtna ansikte och gick ut. Precis som jag sagt i smset, så gick jag till våra egna lilla mötesplats ute på en pir.  

När jag kom fram fick jag se min fina Zach stå lutade över räcket och titta på vattnet. Jag skyndade mig dit och sprang rakt in i Zachs famn och kände hur tårarna rullade ner för kinderna. Utan att se Zachs ansikte kunde jag känna att han inte sett mig och blev förvånad av min plötsliga kram. Han la försiktigt och lite stelt hans armarna på min rygg.  

"Uhhmm.." Stammade han fram. "Vad är det som hänt?" Jag släppte den påtvingade kramen och satte mig på en bänk utan att möta hans ögon. Jag ville inte att han skulle se mig så här, även fast han sätt mig gråta förut, men bara ett fåtal gånger. Gråta var inte precis det, jag gjorde ofta inför andra. Jag torkade tårarna med tröjärmen. Han satte sig på andra sidan bänken och lutade sig framemot.  

"Äh... Allt är bara...  så fucking messed up." Sa jag och tvingade fram det grova ordvalet. I vanliga fall brukade jag inte använda svordomar, varför, visste jag inte. Men i vissa fall var jag bara tvungen. "Jag kan berätta min sak, efter din. Så, vad var det du tänkte på, Zach?" Jag hoppades och intalade mig själv att han hade något bra att säga, som skulle kunna muntra upp mig, så jag tvingade blicken upp från marken och log lite snett åt honom. Hans blick mötte min i en knappt sekund, sedan vände han huvudet ut mot vattnet. Även fast jag inte riktigt ville erkänna det för mig själv, kunde jag tydligt se att något var fel med honom, men jag vägrade se det.   

"Uhmm... Så...." Hans röst var ostabil och han snubblade på orden precis som han gör när han är nervös. "Jag vet inte hur jag ska säga det här, Sum..." Han suckade djupt. "Jag tror jag har träffat någon annan." Det slog mig som en sprak i magen. Jag ville inte förstå. Jag ville inte förstå hur den viktigaste personen i mitt liv, just hade sagt det mest jobbiga man skulle kunna säga till en människa.   

Hela jag blev stum och tappade andan. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra.   

"Jag är ledsen. Jag är bara inte förälskad i dig längre..." Tvingade han fram. Jag kände hur alla känslor i världen bubblade upp i mig. Sorg, förlåtelse, allt du kan tänka dig, men framför allt ilska. Jag kände hur jag själv började koka.   

Hur kunde han ha träffat någon bakom min rygg, och fortfarande varit tillsammans med mig??!, tänkte jag om och om igen i mitt huvud. I ögonvrå kunde jag se hur han tittade på mig för att få kontakt eller kanske någon slags respons. Jag samlade mig lite i onödan innan jag öppnade munnen igen.  

"Så du är kär i den här nya bruden, alltså?!" Fräste jag. Alla känslor inom mig var obeskrivliga.  

"Nej... Inte så, Sum." Hans röst lät bara gnällig och ynklig i mitt huvud. Han lät som luft. Jag hade snabbt ett svar på tungan innan han hann komma med mer ursäkter.  

"Vet du vad, kalla mig inte det. Det är bara mina vänner som kallar mig det. Och från och med nu, är du och jag INTE vänner längre." Jag spottade fram orden av ilska. Jag hade även hoppat bort från bänken. "Ta den här, dumma, fula tröjan..." Jag drog av mig hoodien och kastade den det hårdaste jag kunde på honom. "Och ha det så kul, knulla alla tjejer i världen, om du nu vill det." I vanliga fall hade jag tyckt att säga något sådant var hur omoget som helst men jag kunde inte kontrollera aggressionen.    

"Oh, ja, det ska jag verkligen!" Fräste han sarkastiskt. Även han hade låtit ilskan hitta hans kropp. "Ha det så kul, att leva ensam i resten av ditt liv!" Orden stack i mig men jag lät inte sorgen ta över. Jag stirrade i hans mörka onda ögon och pekade finger åt honom. Jag vände på klacken bestämt och stampade där ifrån.  

All ilska höll jag inom mig. Mina steg började mekaniskt leda mig till det ända stället som jag faktiskt hade kvar, och som jag kallade mitt riktiga hem.  

När Lupe Fiasco - Words I Never Said började pumpa ur högtalarna kände jag ett välbekant rus i kroppen. Jag började genast röra mig i takt och kände hur musiken styrde varje steg jag tog. Med tårar rinnande för kinderna, släppte jag kontrollen och lät musiken ta över.  

Det spelade ingen roll hur jag rörde mig, snyggt som fult. Det handlade om så mycket mer. Jag hade aldrig varit bra på ord eller att utrycka mina känslor värst mycket. Jag talade på ett helt annat sätt, ett helt annat språk. Jag utryckte mig igenom min dans.   

Att komma så här sent på kvällen till lokalen, ensam, var egentligen inte tillåtet. Men eftersom jag faktiskt hade nycklar så kunde jag ta mig in. Jag brydde mig inte. Att komma in till de här tomma rummet, med välbekanta väggarna prydda med graffiti och speglar och de enorma högtalarna, lugnande ner mig. Jag kände mig hemma på riktigt. Den blandade doften utav den snurrande fläkten, en aning svett och nya sneakers, gjorde mig trygg inombords. Allt detta fick mig att känna att jag faktiskt tillhör något, nu när jag tappat allt.  

Jag tillhör ett stort dansgäng, som jag hellre skulle kalla familj. Vi var inget officiellt crew, eftersom alla dansade ensamma och fixade jobb enskilt. Men vi hjälper alltid varandra med koreografier och tipsar varandra om man hittar något jobb.  

Mitt huvud fall ner mot marken och jag kände hur hela kroppen sakta föll ner. Dansen tog mig bort från allt grubblande, all sorg, ånger, ilska. Jag visste inte hur jag skulle hantera allt som hänt, Jag kunde ju inte stanna här inne förevigt och dansa. Imorgon var en ny dag, jag var tvungen att ta mig igenom den.  

Jag klev ut ur duschen, lyssnade på hur mitt hår sakta stänkte ner golvet varje gång jag rörde på huvudet. Jag duschade alltid när det var nått jag behövde tänka över, på nått sätt fick det mig lugn. Det var en vecka sedan det blev bestämt.  

Min mamma hade legat medvetslös på köksgolvet med en spruta i armen och hennes överkropp var fuktig av en flaska vin hon vält över sig när hon svimmade. Det var då jag gav upp, ringde till min syster Kaitlyn som sedan länge flyttat dit för att gå till skolan och bönade om att få flytta till London för att slippa min mammas deprimerade beteende. Kaitlyn hade sagt att jag skulle komma. Jag hade blivit glad, men efter någon dag hade jag insett att jag skulle behöva lämna Summer kvar här i LA. Sedan dess har jag gått och försökt hitta rätt tillfälle att berätta det för henne, vilket inte gått bra alls, därför bestämde jag mig för att bjuda henne på en fika och berätta det idag.  

Summer var min allra bästavän, vi hade känt varandra i en evighet och lite till, vilket bidrog till att jag visste att hon inte skulle ta beskedet om min flytt särskilt bra. 

Jag drog handen genom det våta håret och suckade. Vad skulle hända nu? Summer kan dansa, hon kommer klara sig bra i LA även utan mig. Hon är verkligen jätteduktig och i Los Angeles handlar allt om att just vara, onaturligt duktig på allt man gör. Jag är bra på att spela gitarr och att få som jag vill, men jag är långt ifrån vad som krävs för att komma någonstans med de kunskaperna. Väldigt, väldigt långt ifrån faktiskt. 

På så sätt kändes det bra att flytta från den här staden, bort från kraven på allt och bort från folket som aldrig nöjde sig med nått. Snart så skulle jag slippa allt. Jag torkade håret, satte på mig rena kläder och gick ned för spiraltrappen och in i köket. Det luktade svagt av choklad från ugnen, resultatet av min kladdkaka, som förövrigt var det enda jag kunde baka. Jag var verkligen usel på att laga mat och kunde knappt koka makaroner på ett acceptabelt sätt. Timern jag hade ställt för kakan ringde och jag tog snabbt ut den och placerade den på den vitlackade köksöbänken. Jag tog fram en burk sprutgrädde från kylskåpet och dukade fram tallrikar, skedar och de två tekopparna vi alltid drack ur. Jag stelnade till, någon öppnade ytterdörren. 

”Hej Alli!” ropade Summer och drog ut på I:en. Jag log för mig själv och andades ut, jag borde ha fattat att det var hon då vi faktiskt står varandra så nära att vi bara kan gå in i varandras hus. Det hade aldrig vart nått problem. 

”Du skrämde mig!” svarade jag och satte på te vatten. 

”Oh my god Alli, du överraskade mig med kladdkaka. Det kunde jag verkligen inte gissat på.” Summers röst var mycket närmare nu och hon var ironisk på tonfallet. Jag vände mig om och såg på henne, korsade armarna över bröstkorgen och sköt ut underläppen för att se ledsen ut. Hon skrattade och satte sig ned vid bordet. Jag hällde upp vatten i kopparna och lade i tepåsar. 

”Såå…” började jag långsamt när jag satt mig ned. ”Det är något jag måste snacka med dig om.” Summer såg allvarligt på mig och drack lite av sitt te som nu hade en svagt brun färg.  

”Tell me!” svarade hon och ställde ner glaset. Hon såg så lycklig ut. 

”Jo…” jag suckade och drog efter andan. ”Jag ska flytta till Kaitlyn” hon öppnade munnen för att säga något, men stängde den snabbt igen.  

”Menar du… att du ska flytta till London?” Hon såg förtvivlat på mig. Jag nickade som svar och Summer reste sig upp, skakade på huvudet och såg olyckligt på mig. 

”Jag är ledsen, Sum.” sa jag sakta. Hon vände sig snabbt om och gick ut i hallen igen. ”Summer! Snälla, vänta Summer!” Jag reste mig upp så hastigt att jag välte mitt te över knät och skrek lite över hur mycket det sved. Ytterdörren slog igen. Summer hade gått och jag var ensam med lår fulla av brännskador. Kul. Väldigt, väldigt kul. 

Jag visste ju att det var så här hon skulle reagera, men ändå kunde jag inte låta bli att låta några tårar dansa ner längs kinderna under tiden jag plockade bort från bordet.  Jag tog upp min mobil ur fickan och skrev ett sms till Kaitlyn. "Saknar dig sis! Ses om två dagar…". Jag skickade sms:et och drog handen genom håret. Då slog det mig vad jag skulle göra. Jag tänkte igenom idén ett par gånger. Det skulle faktiskt fungera! Jag började på ett nytt meddelande, men nu var det inte Kaitlyn som skulle få läsa det. Det var Summer, trots att jag visste att hon var ledsen så skulle jag kontakta henne. Kalla mig dum, men jag var säker på att detta skulle fungera. Ganska säker i alla fall. Jag skickade dock aldrig meddelandet, fråga mig inte varför.  

Det kändes konstigt.