Allisons perspektiv:  

Shit. Shitshitshitshit det här händer verkligen. 

"Det är Louis, som jag nyss sa..." han måste ha förstått att jag antingen hade svimmat eller var på väg att svimma, så han räddade situationen. "Så det är du som är Allison? Systern från LA?" Jag kunde inte andas. Vad svarar man på det? 

"Eh... Det är jag, det. Men varför ringer du hit?" svarade jag förstummat. Jag hoppas att han var van vid sånt här för det här är nått bland det pinsammaste som hänt mig. 

"Jag tänkte bara kolla hur det är med Kaitlyn, jag har ju inte träffat henne sen vi slutade skolan och-" sen försvann resten av meningen, för det enda jag kunde tänka på var att min syster känner Louis Tomlinson. Medvetandet kom tillbaka när jag hörde Kaitlyn kliva ut ur duschen. 

"Du.." sa jag och bet mig hårt i läppen för att inte flippa ur totalt, "Jag måste lägga på nu för Kaitlyn har duschat klart och jag tror inte att hon vill att jag ska veta att hon känner dig men..." jag sa det så snabbt att jag var osäker på om han hade hört vad jag sagt. 

"Jaha... Jo, jag förstår. Jag kan ringa upp henne någon annan dag." mumlade han. "Men kan jag inte sms:a dig?" Kaitlyn öppnade dörren till badrummet. 

"Jo, gör det. Jag skickar mitt nummer, måste lägga på. Hejdå!" orden flög ur mig. 

Jag lade på och tackade alla levande varelser för att både jag och min syster hade iPhones, så jag visste hur man snabbast skickade ett sms.  Snabbt skrev jag mitt nummer och skickade det till honom, sedan lade jag Kaitlyns mobil på köksbordet. Jag vände mig om med ett leende på läpparna och tittade på Summer som tittade frågande på mig från den vita soffan. 

"Vem var det?!" nästan skrek Summer, "Du måååste berätta!" 

"Vad blev ni så uppspelta för?" frågade en nyduschad Kaitlyn i morgonrock och röda kinder. Åh, nejmen, vi fick bara ett telefonsamtal från Louis Tomlinson och han bad om mitt nummer, ingenting speciellt kääära syster! Jag tittade på Summer som bet sig i läppen.  

"Öh... Jo, jag hittar inte min mobil och du vet hur jag blir då" Jag visste att Kaitlyn troligtvis inte skulle tro mig, men trots det fortsatte jag meningen, "och Summers mobil har inget batteri så nu tänkte jag bara låna din lite snabbt och ringa till min så jag kan hitta den!" Kaitlyn himlade med ögonen och suckade. Summer förstod situationen.  

"Whatever, jag ska göra mig i ordning ändå." svarade hon och gick in på sitt rum och stängde dörren om sig. Jag hämtade Kaitlyns mobil och satte mig i soffan bredvid Summer. 

"Du kommer inte att tro mig." sa jag och raderade samtalsinformationen och smset så att Kaitlyn inte skulle märka något, "Louis ringde till Kaitlyn." Jag stammade fram orden. 

"Gammalt ex eller nått?" frågade Summer och fäste blicken på de unga mammorna på MTV.  

"Det skulle vi nog ha vetat i sånna fall, det var Louis Tomlinson..." svarade jag och lade Kaitlyns mobil på soffbordet. Summer tittade chockat på mig. "Han ville veta hur det var med Kaitlyn." Summer såg chokad ut, men samlade sig snabbt. One Direction var inte precis vårat favoritband eller så, men vi har alltid tyckt om deras söta ansikten.  

"Egentligen så är det inte så jättekonstigt att de känner varandra, de gick säkert på samma skola i Doncaster eller nått." sa Summer när hon tänkt färdigt. "Fast... det är ju ganska sjukt att Louis Tomlinson ringde till din syster. Och att du svarade." nu tittade hon på mig istället för på teven. Jag log och såg ner i golvet. 

"Jag veeeet!" tjöt jag. "Och gissa vem som ska messa mig?" Jag gav henne en blick och hon höjde ögonbrynen.  

"Bad han om ditt nummer?" frågade Summer förvånat. Jag nickade stolt och ställde mig upp för att gå och hämta min mobil, som låg på laddning i vårat rum. Jag sprang snabbt tillbaka och satte mig bredvid Summer. Vid det här laget hade hon släppte tonårsmammaprogrammet och la all sin uppmärksamhet på mig. Vi började snabbt diskutera hur detta kunde vara möjligt och Summer var tvungen att gång på gång gå igenom vad som faktiskt hade hänt för mig. 

"Han har skrivit nått!" sa jag medan jag låste upp mobilen. Plötsligt ploppade Kaitlyns nymålade ansikte upp i rummet och jag drog iväg mobilen snabbt.  

"Vem har skrivit något?" sa hon med ett lömskt flin. "Har du redan träffat någon snygg britt? My sister is on fireeee!" hon skrattade. Jag tittade på Summer för hjälp men hon skakade bara på huvudet.  

"Eh, ja... Man kan väl säga det." jag blev rädd att min osäkerhet sken igenom min röst.  

"Aja, du får berätta allt om honom imorgon! Nu går jag, flickor. Sköt om er, puss!" och med det var hon ute ur lägenheten. Både jag och Summer pustade ut. Jag drog upp telefonen raskt och läste upp smset.  

"Tja Allison. Hoppas inte vårat samtal krångla till det för dig! xo Louis." jag tog ett djupt andetag och tittade upp Summer. Våra blickar möttes och vi gav ifrån oss ett sådant där fånigt tjejskrik, så typiskt oss. " Okej jag svarar.." började jag medan jag skrev. "Hej Louis. Nejdå, det är lugnt. Kändes bara som att Kaitlyn försökt dölja för mig att hon faktiskt känner dig. But it's all good. xo!" Summer nickade som okej, och jag skickade iväg det.  

Efter det rullade våra sms på, på något konstigt sätt så var det väldigt enkelt och naturligt att snacka med Louis. Han berättade att han och Kaitlyn hade gått i samma high school i Doncaster och varit bra vänner. Han berättade även att det har försökt hållit kontakten ganska bra sedan dess, men att det har varit svårt att träffas på grund av hennes studerande och hans jobb.  

Summer hjälpte mig med att svara på allt han skrev. Även det har varit en typisk sak för oss, enda sen vi var små, att hjälpa varandra vad man ska svara när killar skriver till än.  

"Oh my god, Sum..." sa jag plötsligt när jag läste hans senaste meddelande. "Kan du inte ringa mig, så snackar vi i telefon istället? ooxxx" Summers ansikte lyste upp och hon börja fnittra.  

"Jaaaaaa!" skrattade hon klappade med händerna. Jag skakade på huvudet åt hennes fåniga men gulliga beteende. Ibland kan jag bara inte förstå hur Summer alltid kan vara så glad, och alltid se det bästa i alla människor, vad som. Hon var alltid så fnittrig och gullig. Jag skrev ett enkelt sms med ett Ja och skickade det.  

"Ah, men tro inte att du får höra vårat samtal." Skrattade jag och gick till vårat rum.  

"Meeen.." ropade hon efter mig. "Lo molesto que eres..." sa hon som hon alltid gör när hon blir småsur på mig. Det betyder något ungefär som, "Åh, vad jobbig du är", eller likande. Eftersom Summers släkt är boliviansk och mexikans så kan hon flytande spanska. Jag skrattade bara åt henne och stängde dörren om mig. Jag hörde den bekanta ringsingalen och klickade på svara. 

Efter att ha pratat med Louis i nästan två timmar så kändes det som vi känt varandra i en evighet. Allt gick så enkelt när jag pratade med honom och man kunde prata om vad som helst. Jag har aldrig mött en person jag klickat med på samma sätt som jag gjorde med Louis, fast tekniskt sätt så hade jag inte ens mött Louis ännu.  

Jag stirrade upp i taket med ett fånig leende och med hundra tankar snurrandes i huvudet. Hur overkligt var inte detta?  

Mobilen plingade till och jag slängde mig över den. "Vill du träffas imorgon och typ ta en fika? xx" Jag log stort. "Klart jag vill. Jag tar med mig Summer, så får du träffa henne också. xxx" Och svaret kom lika snabbt som jag svarade. "Perfekt, då tar jag också med en kompis! God natt Allison! xxxx"  

1D action!! 

vad sägs om det?

Summers perspektiv:  

"Nej, nej, nej", tänkte jag för mig själv när jag hörde hur Allison smög in i sovrummet. Jag ville inte vakna än.   

"Upp och hoppa, sunshine!" ropade Alli och slängde sig bredvid mig i sängen. Jag vände mig bort från henne, i ett försöka att ignorera henne, "Jag har tråkigt, kom upp nu." Hon var glad och trallig på rösten. Något som alltid gjorde mig irriterade när hon väckte mig på morgonen.   

"Nej.." tvingade jag ur mig. Jag kurade ihop mig till en lite boll och satte täcket för huvudet. Hon hoppade genast på mig och la sig som en tung sten uppepå mig.   

"Du är så söt när du är trött." kvittrade hon. "Vi ska träffa Kaitlyns kompis, Grace idag. Hon sa att vi borde börja träffa lite folk här, så vi börjar med henne. Dessutom är Grace och Katie bästavänner sen typ ganska länge, så jag har velat träffa henne."   

"Jaja..." svarade jag och satte mig upp. Allison förstod att jag vaknat och trippade iväg ut ur dörren.  

Detta var den andra morgonen vi vaknade här i London. Jag hade redan hunnit plockat in alla mina kläder i garderoben, men det fanns fortfarande kvar en del saker att packa upp.   

Jag släpade mina ben till badrummet vi delade på och tog en snabb dusch. Jag blev genast piggare efter och dansade ut till garderoben. Jag tog på mig ett enkelt vitt linne med svarta, slitna shorts och en jeansväst.  

Solen värmde oss fortfarande lite när vi sakta gick hem från stan senare på dagen, det var inte lika varmt som L.A. men ändå behagligt. Vi bestämde oss, i morse, för att shoppa och nu har vi fått med några kassar hem.   

Grace visade sig vara en riktigt härlig tjej, som passade både mig och Alli. Hon kändes som en sådan person som är lätt att lära känna, och det kändes som att vi redan var bra kompisar efter bara några timmars shopping. Hon var glad och väldigt social av sig. Hon hade blåa, stora ögon och blont, långt, platt hår som jag blev lite avundsjuk på. Hon kändes verkligen som en sån tjej som jag skulle kunna komma bra överens med.  

"Så, vad tycker ni om killarna här borta då?" sa Grace med sin tydliga brittiska. Jag och Allison tittade på varandra och skrattade lätt.   

"Nja, jag tycker väl då att Amerikaner är ganska mycket snyggare.." garvade Allison.   

"Haha, ah, precis." fyllde jag i. "Alltså, Engelsmän kan vara snygga! Men liksom, det är ändå inte så typiska snygga killar här."   

"Haha, nej det är faktiskt helt sant." sa Kaitlyn.   

"Men hörni, nu ska jag hitåt.." sa Grace och pekade på andra sidan gatan. "Men ni hade tagit mitt nummer?" Jag och Allison nickade. "Bra! Men då ses vi snart igen tycker jag." Hon drog in mig i en härlig kram, och likså Alli och Katie.   

"Jadå, det tycker jag med." svarade jag.   

"Men trevligt att träffa er, Allison och Summer. Vi ses ikväll, Katie." sa hon och började gå.   

"Tack, detsamma. Hejdå!" ropade vi alla i mun på varandra. Vi började snabbt ta upp en konversation om att vi tyckte om Grace och att hon var riktigt gullig. Vi kom strax därefter fram till vår port och Alli slog in koden.   

Jag kunde fortfarande inte riktigt förstå att jag faktiskt skulle bo här nu. Inte precis hela livet, men i alla fall den närmaste framtiden. Jag fick fjärilar i magen när jag tänkte på allt vi har framför oss.   

Jag och Allison satte oss framför tven i vardagsrummet och började kolla igenom de underliga brittiska kanalerna. Kaitlyn hade gått till sitt rum för att bestämma kläder till kvällen. Hon skulle ut med sina kompisar. Hon hade undrat om vi ville med men vi kände oss båda för trötta och ville bara vara hemma och mysa ikväll.   

"Ehm, Alli.." började Kaitlyn när hon kom gåendes ut från hennes sovrum. "Kan du typ svara i min mobil när det ringer? Grace skulle ringa mig men jag måste duscha." Systrarna tittade på varandra och jag la verkligen märke till hur lika de faktiskt var.   

"Ah, visst." svarade Allison.   

"Du behöver bara säga att jag står i duschen." ropade Katie och gick ut till badrummet. Vi hade lyckats hittat MTV att titta på och vi hade börjat slötittat på Teen Mom.  

Några minuter senare så drar ringsignalen igång på Kaitlyns mobil och Alli plockar upp den.   

"Hej, det är Allison." svarade hon enkelt. Jag kunde inte förstå hur folk som är typ 15, 16 år kunde bestämma sig för att skaffa barn. Man är bara så sjukt ung då! Jag är liksom 18 år och tycker jag är alldeles för liten.   

"Men va? Vem är det jag pratar med?" hörde jag plötsligt Allison säga. Jag blev genast nyfiken och släppte tv-programmet. Jag mimade, "Vad händer??" till henne men hon viftade bara bort mig. Hennes ansiktsuttryck sa mig att det var någon hon blev generad över.

Summers perspektiv: 

Jag drog händerna genom mitt långa blonda hår och kände den bitande huvudvärken. Jag hade kommit hem strax efter att solen stigit upp dagen innan, efter flera timmars, krävande, dans.  

Jag ville inte stiga upp ur sängen. Jag visste ändå inte vad jag skulle göra längre. Men jag kände ändå att jag var tvungen att ta tag i mig själv idag, nu. 

Med släpande rörelser tog jag mig upp ur sängen. Jag drog upp persiennerna från fönstret och blinkade kraftigt mot dagssolen. Jag gick till badrummet och tog en lång och varm dusch för att få bort all svett från gårdagen. Medan jag fönade håret tog jag fram mobilen under kudden för att titta klockan. Klockan var fyra på eftermiddagen och jag hade 15 missade samtal ifrån Alison. Jag förstod direkt vad jag var tvungen att göra. 

Jag kunde inte sura längre, jag behöver verkligen min bästavän nu, och hon mig. Jag klickade på hennes kontakt och ringde henne. Efter många toner hör jag ett svagt svar. 

"Yeah.." Sa hon med svag röst.  

"Förlåt Ali..." Svarade jag med lika svag röst. 

"Åh, det är jag som ska säga det." Jag skakade bara på huvudet, även fast hon inte såg mig. 

"Nej, definitivt inte. Vill du komma över och snacka?" 

"Där om fem!" Sa hon och la på. 

 Jag fönade färdigt håret och lät det hänga med lösa lockar runt axlarna. Jag drog på mig ett par mjukisbyxor ett linne och en liten tjocktröja som slutade strax ovanför naveln. Jag kände inte särsilt mycket för att fixa mig men jag visste att jag var tvungen att ha lite hyggliga kläder på mig och se okej ut, för jag ville inte deppa längre. 

Jag hörde hur Alison ropade hej från nedervåningen, hon brukade aldrig knacka på eller så, hon gick alltid rakt in. Jag sprang allt jag kunde ner för trapporna och mötte henne i världens bästa kram.  

Vi vill inte släppa varandra. Jag förstod direkt att hon inte var arg på mig, och att allt var bra mellan oss. Men jag kunde inte undgå från att märka att något var fel med henne. Och jag visste att hon märkte likadant på mig. Vi kan känna av det på varandra.  

Vi gick i tystnad upp för trappan och stängde in oss på rummet. Min mamma var hemma och vi ville inte att hon skulle störa.  

"Vem börjar?" Frågade hon lågt och såg på mig med en lite olycklig blick.  

"Du kan." Svarade jag. Vi båda satt i skräddare i min säng, mittemot varandra som vi brukar. 

"Allt känns helt messed up med flytten, seriöst. Jag vet inte hur jag ska göra, Sum." Sa hon. Jag klappade henne lätt på armen för stöd och lät henne fortsätta. "Jag började bråka med mamma, hon stack..." Hon suckade djupt. "Hon kommer inte komma tillbaka fören jag åkt. Hon skrev bara en fucking liten lapp som hejdå..." Vid det här började det rinna från hennes ögon. Jag satte mig närmar henne och höll om henne.  

"Åh, gumman, jag vet inte hur många gånger jag ska säga det här. Men du är inte värd det här. Det här är bara hemskt. Och det är därför..." Jag var tvungen att ansträng mig lite. "Därför det är jättebra att du åker bort från din mamma. Det gör ont i hjärtat för mig, men du borde inte vara kvar här, bästa du."  

"Jag vill verkligen inte lämna dig, Summer." Hennes tårade ögon tittade i mina och jag kände hur mina också vattnades. "Jag älskar dig sjukt mycket, bästavän."  

"Jag älskar dig med. Men jag klarar mig." Sa jag med ett snett leende. " Jag klarar mig för din skull."  

"Du är bäst!" Hon log tillbaka. "Du har fortfarande Zach kvar här." Hennes ord kändes som en spark i magen. Även fast det var menat som något uppmuntrande förstod hon inte. Jag började genast snyfta högt och slängde mig i hennes armar. Jag ville inte gråta såhär för någon annan än henne. 

"Men vad är det gumman??" Frågade hon panikslaget. "Vad har hänt?" Hon klappade mig längst med ryggen. Jag samlade mig och drog efter andan när jag sa det.  

"Han gjorde slut med mig.. Han är intresserad av någon annan." Och så började jag gråta igen. Jag kände hur Alison stelnade av chocken.  

"Han är en idiot, gumman." Jag hörde på henne att hon inte hade en aning om vad hon skulle säga till mig.  

"Du behöver inte säga något, bara du kramar mig nu." Och det gjorde hon, ända tills jag kunde samla mig helt. "Jag vill inte lämna dig nu, såhär." 

"Men du lämnar mig inte. Du kan ju komma hem och hälsa på.. Du gör mig ändå ingen tjänst om du stannar. Jag vill att du ska åka."  

"Ja, men ändå..." Hennes blick var riktigt tom. "Jag önskar jag bara kunde ta med dig..." slängde hon ur sig. Vi båda tänkte på vad hon sa och tittade snabbt upp på varandra med varsitt leende. Båda tänkte samma tanke. 

Så vad tycker ni? :)

Skönt att de är sams? Vad var det för idé de hade fått nu då? ;) 

FÖRLÅT FÖR FÖRDRÖJNINGEN!!! 

Det blev lite fel med komunikationen mellan mig och min partner! Eller ja, när jag skulle lägga upp det här kapitelt för två dagar sedan... Somnade jag... 

JA SÅN ÄR JAG! 

-w 

PS, om ni undrar så är det -J och -w vi antcknar under. Jag ( -w) skriver Summers kapitel och -J skriver alla Alisons kapitel!

Alisons perspektiv:  

Ytterdörren öppnades och stängdes hårt igen. Jag hade hoppat till och dragit blicken från teven. 

Mamma mumlade någonting från hallen, jag hörde hennes hesa röst sluddra. Hon var skitfull. Äckligt överfull. 

"Aali!" ropade hon högt och otydligt. Jag reste mig upp och gick ut till henne. När jag såg henne insåg jag verkligen att jag hade gjort rätt val, det var verkligen inte bra för mig att bo här med en mamma som gång på gång lovar att aldrig mer lämna mig, aldrig mer dricka och aldrig mer använda droger. Hon ljuger, varje gång ljuger hon för mig.  

"Mamma" började jag, det kändes som att något rann över, något sprack "Hur jävla dum är du?!" jag fräste orden åt henne. Mamma skakade förtvivlat på huvudet och försökte få blicken rak.  

"Men Alison.." mamma sluddrade och snyftade. Jag såg mig om, min blick fastnade på ett foto av mig och min mamma. Jag var cirka fjorton år gammal, håller min tax Tessie i famnen och pekar på himlen. Mamma skrattar åt mig och hennes blonda hår dansar i vinden. Vi såg så lyckliga ut. Som det ska vara. Utan att tänka gick jag fram till hyllan där fotot stod, tog ner det där ifrån och strök fingrarna över glaset. Över det som skulle vara vår perfekta familj. 

"Varför är det inte såhär?" sa jag tydligt och kollade mördande på mamma, höll upp fotot och lät henne betrakta det. "Det är såhär det ska vara? Tycker du inte det?" Jag log ironiskt mot henne innan jag tog några steg mot henne, så att det var cirka tre decimeter mellan våra ansikten. Vad ska jag göra? Shit, vad håller jag på med?! "Det verkar inte så, fyfan vad du är äcklig" fräste jag och släppte fotot framför hennes fötter. Glaset sprack och gick sönder. Jag slet upp ytterdörren och började springa. Bort, bort, bort från min äckliga mamma och hennes jävla alkisproblem. Kanske skulle jag aldrig komma tillbaka, kanske skulle det inte vara värt det. Snabbt tog jag mig till den lilla parken som låg cirka tre minuter från mitt hus. Där stannade jag och drog båda händerna genom mitt mörkbruna hår, bet mig hårt i läppen och slöt ögonen. Det var inte långt kvar, snart skulle jag sitta på flygplanet mot London. 

Vi bor i en liten stad ungefär fyra kilometer från centrala Los Angeles, men vi brukar säga att vi bor i LA ändå. Det är lättare att komma ihåg då. Det var just för att det är en sådan liten stad jag kunde vara i princip ensam i parken, i alla fall när klockan är runt halv tolv på kvällen. Jag brukade inte tycka så bra om att vara ensam, men av någon anledning älskade jag att vara här ensam. 

Jag satt på en av de slitna bänkarna som stod utplacerade runt den lilla dammen. Mina fingrar strök över min mobil. Snabbt fick jag fram Summers nummer. Jag ringde upp henne, men fick inget svar. Istället gav jag upp och började gå hem. 

Ytterdörren var låst och jag fick gå in genom vår balkongdörr, det hade hänt några gånger tidigare att mamma låst dörren trots att jag fortfarande var utomhus utan nycklar. Därför var alltid vår balkongdörr olåst. Trots att det var kolsvart i huset kunde jag se att det var städat. Det luktade svagt av rengöringsmedel och lukten av alkohol var borta. På nått sätt fick detta mig lite oroad.  

"Mamma?" ropade jag och släppte min jacka på golvet och drog av mig mina skor. Min röst ekade tyst i huset. "Mamma!" ropade jag ännu en gång. Inget svar. Jag gick ner för trappen och in i min mammas rum. Det var läskigt städat överallt, och mamma var inte i sitt rum. Istället gick jag in i köket och tände lamporna där, även där var allt helt städat. På köksfläkten satt det en post-it lapp. Mamma brukade sätta såna där när jag var yngre när hon var och handlade eller gjorde nått annat. Men på den här stod det inte att hon skulle handla. Ha det bra i London, det finns pengar i lådan under min säng. Ta med dig dem är du snäll! Jag sjönk ihop på golvet. Kul. Skitkul, verkligen. Bevisligen är jag inte ens värd ett hejdå från min egen mamma. Jag rev sönder lappen och gick upp till mitt rum, slängde mig på sängen och begravde ansiktet i min kudde. Det blir alltid såhär, men nu tror jag helt ärligt att mamma faktiskt har lämnat mig. Bara en dag kvar. Shit. 

Summers perspektiv:  

Jag kände hur chocken vällde över mig. Jag hade bara ryckt åt mig min väska och sprungit ut.   

Kalla mig dramatisk och självisk, men jag ville verkligen inte att Allison bara skulle sticka sådär. Jag ville inte att alla de där riktiga mysiga tillfällena vi hade då jag verkligen kunde vara mig själv, skulle ta slut. Jag kunde inte tänka mig hur mitt liv skulle se ut, utan att träffa min bästavän, varje dag. 

Jag kände hur tårarna var nära att rinna när jag sprang genom de bekanta gatorna som ledde till mitt hem. Jag fick glimtar av folk som var på väg hem från jobbet som tittade undrande på mig och mina tårfyllda ögon. Men jag struntade i de och sprang bara hemåt.  

När jag kom in genom dörren så kutade jag upp till mitt rum och stängde in mig. Jag ville inte möta min mamma just nu. Jag slängde mig på sängen och kramade om täcket, hårt. 

"Varför måste hon lämna mig?", tänkte jag och kände hur tårarna började rinna hejdlöst. Jag hörde hur steg kom i trappan utanför mitt rum och grävde ner huvudet i kudden. Jag hörde en lätt knackning och sedan hur dörren öppnades. Jag förstod att det var min mamma.  

"Vad har hänt, mitt hjärta?" Frågade hon varmt. Jag älskade verkligen min mamma och jag visste att hon ville mitt bästa, men just nu ville jag bara vara ensam.  

"Snälla, gå bara." Svarade jag tyst under kudden. Jag kände hur hon satte sig på kanten av sängen och började försiktigt stryka mig över ryggen. "Nej mamma. Jag klarar inte av det här. Jag vill bara vara ensam nu."  

"Är det verkligen vad du vill?"  

"Ja." Sa jag snabbt och höll inne gråten.  

"Då ska jag låta dig vara ifred. Bara du berättar senare vad som hänt?" Hennes röst var varm och beskyddande, precis som alltid. 

"Ja det ska jag." Jag hörde hur dörren stängdes och tog mig upp ur kuddarna. Jag stirrade på mascaran som låg utsmetad på mina sängkläder. Jag började tänka på allt igen och kände hur ögonen vattnades än en gång. Jag slängde mig ner igen och tankarna snurrade i mitt huvud. Vem ska jag nu sitta med till de sena timmarna och diskutera allt mellan himmel och jord? 

Jag kände hur det vibrerade i min ficka och drog upp telefonen. Skärmen lös upp och jag såg hur jag hade fått ett nytt meddelande från min pojkvän, Zach. "Hej babe. Jag behöver verkligen snacka med dig... <3 " Läste jag tydligt.  

Jag svarade genast, "Hej mitt hjärta. Ja, jag behöver prata med dig med... Jag behöver dig verkligen just nu, älskling <3 Möt mig på piren om tio.". Det kändes skönt att jag i alla fall hade Zach i mitt liv, nu när Allison ska flytta. Han var min bästavän efter Allison. Han visste allt om mig, och jag om han. Efter tre fina år tillsammans blir man så nära varandra.  

Jag tog mig sakta upp ur sängen och satte på mig en av Zachs stor hoodies och satte på mig luvan i hopp om att dölja mitt rödgråtna ansikte och gick ut. Precis som jag sagt i smset, så gick jag till våra egna lilla mötesplats ute på en pir.  

När jag kom fram fick jag se min fina Zach stå lutade över räcket och titta på vattnet. Jag skyndade mig dit och sprang rakt in i Zachs famn och kände hur tårarna rullade ner för kinderna. Utan att se Zachs ansikte kunde jag känna att han inte sett mig och blev förvånad av min plötsliga kram. Han la försiktigt och lite stelt hans armarna på min rygg.  

"Uhhmm.." Stammade han fram. "Vad är det som hänt?" Jag släppte den påtvingade kramen och satte mig på en bänk utan att möta hans ögon. Jag ville inte att han skulle se mig så här, även fast han sätt mig gråta förut, men bara ett fåtal gånger. Gråta var inte precis det, jag gjorde ofta inför andra. Jag torkade tårarna med tröjärmen. Han satte sig på andra sidan bänken och lutade sig framemot.  

"Äh... Allt är bara...  så fucking messed up." Sa jag och tvingade fram det grova ordvalet. I vanliga fall brukade jag inte använda svordomar, varför, visste jag inte. Men i vissa fall var jag bara tvungen. "Jag kan berätta min sak, efter din. Så, vad var det du tänkte på, Zach?" Jag hoppades och intalade mig själv att han hade något bra att säga, som skulle kunna muntra upp mig, så jag tvingade blicken upp från marken och log lite snett åt honom. Hans blick mötte min i en knappt sekund, sedan vände han huvudet ut mot vattnet. Även fast jag inte riktigt ville erkänna det för mig själv, kunde jag tydligt se att något var fel med honom, men jag vägrade se det.   

"Uhmm... Så...." Hans röst var ostabil och han snubblade på orden precis som han gör när han är nervös. "Jag vet inte hur jag ska säga det här, Sum..." Han suckade djupt. "Jag tror jag har träffat någon annan." Det slog mig som en sprak i magen. Jag ville inte förstå. Jag ville inte förstå hur den viktigaste personen i mitt liv, just hade sagt det mest jobbiga man skulle kunna säga till en människa.   

Hela jag blev stum och tappade andan. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra.   

"Jag är ledsen. Jag är bara inte förälskad i dig längre..." Tvingade han fram. Jag kände hur alla känslor i världen bubblade upp i mig. Sorg, förlåtelse, allt du kan tänka dig, men framför allt ilska. Jag kände hur jag själv började koka.   

Hur kunde han ha träffat någon bakom min rygg, och fortfarande varit tillsammans med mig??!, tänkte jag om och om igen i mitt huvud. I ögonvrå kunde jag se hur han tittade på mig för att få kontakt eller kanske någon slags respons. Jag samlade mig lite i onödan innan jag öppnade munnen igen.  

"Så du är kär i den här nya bruden, alltså?!" Fräste jag. Alla känslor inom mig var obeskrivliga.  

"Nej... Inte så, Sum." Hans röst lät bara gnällig och ynklig i mitt huvud. Han lät som luft. Jag hade snabbt ett svar på tungan innan han hann komma med mer ursäkter.  

"Vet du vad, kalla mig inte det. Det är bara mina vänner som kallar mig det. Och från och med nu, är du och jag INTE vänner längre." Jag spottade fram orden av ilska. Jag hade även hoppat bort från bänken. "Ta den här, dumma, fula tröjan..." Jag drog av mig hoodien och kastade den det hårdaste jag kunde på honom. "Och ha det så kul, knulla alla tjejer i världen, om du nu vill det." I vanliga fall hade jag tyckt att säga något sådant var hur omoget som helst men jag kunde inte kontrollera aggressionen.    

"Oh, ja, det ska jag verkligen!" Fräste han sarkastiskt. Även han hade låtit ilskan hitta hans kropp. "Ha det så kul, att leva ensam i resten av ditt liv!" Orden stack i mig men jag lät inte sorgen ta över. Jag stirrade i hans mörka onda ögon och pekade finger åt honom. Jag vände på klacken bestämt och stampade där ifrån.  

All ilska höll jag inom mig. Mina steg började mekaniskt leda mig till det ända stället som jag faktiskt hade kvar, och som jag kallade mitt riktiga hem.  

När Lupe Fiasco - Words I Never Said började pumpa ur högtalarna kände jag ett välbekant rus i kroppen. Jag började genast röra mig i takt och kände hur musiken styrde varje steg jag tog. Med tårar rinnande för kinderna, släppte jag kontrollen och lät musiken ta över.  

Det spelade ingen roll hur jag rörde mig, snyggt som fult. Det handlade om så mycket mer. Jag hade aldrig varit bra på ord eller att utrycka mina känslor värst mycket. Jag talade på ett helt annat sätt, ett helt annat språk. Jag utryckte mig igenom min dans.   

Att komma så här sent på kvällen till lokalen, ensam, var egentligen inte tillåtet. Men eftersom jag faktiskt hade nycklar så kunde jag ta mig in. Jag brydde mig inte. Att komma in till de här tomma rummet, med välbekanta väggarna prydda med graffiti och speglar och de enorma högtalarna, lugnande ner mig. Jag kände mig hemma på riktigt. Den blandade doften utav den snurrande fläkten, en aning svett och nya sneakers, gjorde mig trygg inombords. Allt detta fick mig att känna att jag faktiskt tillhör något, nu när jag tappat allt.  

Jag tillhör ett stort dansgäng, som jag hellre skulle kalla familj. Vi var inget officiellt crew, eftersom alla dansade ensamma och fixade jobb enskilt. Men vi hjälper alltid varandra med koreografier och tipsar varandra om man hittar något jobb.  

Mitt huvud fall ner mot marken och jag kände hur hela kroppen sakta föll ner. Dansen tog mig bort från allt grubblande, all sorg, ånger, ilska. Jag visste inte hur jag skulle hantera allt som hänt, Jag kunde ju inte stanna här inne förevigt och dansa. Imorgon var en ny dag, jag var tvungen att ta mig igenom den.  

Jag klev ut ur duschen, lyssnade på hur mitt hår sakta stänkte ner golvet varje gång jag rörde på huvudet. Jag duschade alltid när det var nått jag behövde tänka över, på nått sätt fick det mig lugn. Det var en vecka sedan det blev bestämt.  

Min mamma hade legat medvetslös på köksgolvet med en spruta i armen och hennes överkropp var fuktig av en flaska vin hon vält över sig när hon svimmade. Det var då jag gav upp, ringde till min syster Kaitlyn som sedan länge flyttat dit för att gå till skolan och bönade om att få flytta till London för att slippa min mammas deprimerade beteende. Kaitlyn hade sagt att jag skulle komma. Jag hade blivit glad, men efter någon dag hade jag insett att jag skulle behöva lämna Summer kvar här i LA. Sedan dess har jag gått och försökt hitta rätt tillfälle att berätta det för henne, vilket inte gått bra alls, därför bestämde jag mig för att bjuda henne på en fika och berätta det idag.  

Summer var min allra bästavän, vi hade känt varandra i en evighet och lite till, vilket bidrog till att jag visste att hon inte skulle ta beskedet om min flytt särskilt bra. 

Jag drog handen genom det våta håret och suckade. Vad skulle hända nu? Summer kan dansa, hon kommer klara sig bra i LA även utan mig. Hon är verkligen jätteduktig och i Los Angeles handlar allt om att just vara, onaturligt duktig på allt man gör. Jag är bra på att spela gitarr och att få som jag vill, men jag är långt ifrån vad som krävs för att komma någonstans med de kunskaperna. Väldigt, väldigt långt ifrån faktiskt. 

På så sätt kändes det bra att flytta från den här staden, bort från kraven på allt och bort från folket som aldrig nöjde sig med nått. Snart så skulle jag slippa allt. Jag torkade håret, satte på mig rena kläder och gick ned för spiraltrappen och in i köket. Det luktade svagt av choklad från ugnen, resultatet av min kladdkaka, som förövrigt var det enda jag kunde baka. Jag var verkligen usel på att laga mat och kunde knappt koka makaroner på ett acceptabelt sätt. Timern jag hade ställt för kakan ringde och jag tog snabbt ut den och placerade den på den vitlackade köksöbänken. Jag tog fram en burk sprutgrädde från kylskåpet och dukade fram tallrikar, skedar och de två tekopparna vi alltid drack ur. Jag stelnade till, någon öppnade ytterdörren. 

”Hej Alli!” ropade Summer och drog ut på I:en. Jag log för mig själv och andades ut, jag borde ha fattat att det var hon då vi faktiskt står varandra så nära att vi bara kan gå in i varandras hus. Det hade aldrig vart nått problem. 

”Du skrämde mig!” svarade jag och satte på te vatten. 

”Oh my god Alli, du överraskade mig med kladdkaka. Det kunde jag verkligen inte gissat på.” Summers röst var mycket närmare nu och hon var ironisk på tonfallet. Jag vände mig om och såg på henne, korsade armarna över bröstkorgen och sköt ut underläppen för att se ledsen ut. Hon skrattade och satte sig ned vid bordet. Jag hällde upp vatten i kopparna och lade i tepåsar. 

”Såå…” började jag långsamt när jag satt mig ned. ”Det är något jag måste snacka med dig om.” Summer såg allvarligt på mig och drack lite av sitt te som nu hade en svagt brun färg.  

”Tell me!” svarade hon och ställde ner glaset. Hon såg så lycklig ut. 

”Jo…” jag suckade och drog efter andan. ”Jag ska flytta till Kaitlyn” hon öppnade munnen för att säga något, men stängde den snabbt igen.  

”Menar du… att du ska flytta till London?” Hon såg förtvivlat på mig. Jag nickade som svar och Summer reste sig upp, skakade på huvudet och såg olyckligt på mig. 

”Jag är ledsen, Sum.” sa jag sakta. Hon vände sig snabbt om och gick ut i hallen igen. ”Summer! Snälla, vänta Summer!” Jag reste mig upp så hastigt att jag välte mitt te över knät och skrek lite över hur mycket det sved. Ytterdörren slog igen. Summer hade gått och jag var ensam med lår fulla av brännskador. Kul. Väldigt, väldigt kul. 

Jag visste ju att det var så här hon skulle reagera, men ändå kunde jag inte låta bli att låta några tårar dansa ner längs kinderna under tiden jag plockade bort från bordet.  Jag tog upp min mobil ur fickan och skrev ett sms till Kaitlyn. "Saknar dig sis! Ses om två dagar…". Jag skickade sms:et och drog handen genom håret. Då slog det mig vad jag skulle göra. Jag tänkte igenom idén ett par gånger. Det skulle faktiskt fungera! Jag började på ett nytt meddelande, men nu var det inte Kaitlyn som skulle få läsa det. Det var Summer, trots att jag visste att hon var ledsen så skulle jag kontakta henne. Kalla mig dum, men jag var säker på att detta skulle fungera. Ganska säker i alla fall. Jag skickade dock aldrig meddelandet, fråga mig inte varför.  

Det kändes konstigt.