FÖRLÅT FÖR FÖRDRÖJNINGEN!!! 

Det blev lite fel med komunikationen mellan mig och min partner! Eller ja, när jag skulle lägga upp det här kapitelt för två dagar sedan... Somnade jag... 

JA SÅN ÄR JAG! 

-w 

PS, om ni undrar så är det -J och -w vi antcknar under. Jag ( -w) skriver Summers kapitel och -J skriver alla Alisons kapitel!

Alisons perspektiv:  

Ytterdörren öppnades och stängdes hårt igen. Jag hade hoppat till och dragit blicken från teven. 

Mamma mumlade någonting från hallen, jag hörde hennes hesa röst sluddra. Hon var skitfull. Äckligt överfull. 

"Aali!" ropade hon högt och otydligt. Jag reste mig upp och gick ut till henne. När jag såg henne insåg jag verkligen att jag hade gjort rätt val, det var verkligen inte bra för mig att bo här med en mamma som gång på gång lovar att aldrig mer lämna mig, aldrig mer dricka och aldrig mer använda droger. Hon ljuger, varje gång ljuger hon för mig.  

"Mamma" började jag, det kändes som att något rann över, något sprack "Hur jävla dum är du?!" jag fräste orden åt henne. Mamma skakade förtvivlat på huvudet och försökte få blicken rak.  

"Men Alison.." mamma sluddrade och snyftade. Jag såg mig om, min blick fastnade på ett foto av mig och min mamma. Jag var cirka fjorton år gammal, håller min tax Tessie i famnen och pekar på himlen. Mamma skrattar åt mig och hennes blonda hår dansar i vinden. Vi såg så lyckliga ut. Som det ska vara. Utan att tänka gick jag fram till hyllan där fotot stod, tog ner det där ifrån och strök fingrarna över glaset. Över det som skulle vara vår perfekta familj. 

"Varför är det inte såhär?" sa jag tydligt och kollade mördande på mamma, höll upp fotot och lät henne betrakta det. "Det är såhär det ska vara? Tycker du inte det?" Jag log ironiskt mot henne innan jag tog några steg mot henne, så att det var cirka tre decimeter mellan våra ansikten. Vad ska jag göra? Shit, vad håller jag på med?! "Det verkar inte så, fyfan vad du är äcklig" fräste jag och släppte fotot framför hennes fötter. Glaset sprack och gick sönder. Jag slet upp ytterdörren och började springa. Bort, bort, bort från min äckliga mamma och hennes jävla alkisproblem. Kanske skulle jag aldrig komma tillbaka, kanske skulle det inte vara värt det. Snabbt tog jag mig till den lilla parken som låg cirka tre minuter från mitt hus. Där stannade jag och drog båda händerna genom mitt mörkbruna hår, bet mig hårt i läppen och slöt ögonen. Det var inte långt kvar, snart skulle jag sitta på flygplanet mot London. 

Vi bor i en liten stad ungefär fyra kilometer från centrala Los Angeles, men vi brukar säga att vi bor i LA ändå. Det är lättare att komma ihåg då. Det var just för att det är en sådan liten stad jag kunde vara i princip ensam i parken, i alla fall när klockan är runt halv tolv på kvällen. Jag brukade inte tycka så bra om att vara ensam, men av någon anledning älskade jag att vara här ensam. 

Jag satt på en av de slitna bänkarna som stod utplacerade runt den lilla dammen. Mina fingrar strök över min mobil. Snabbt fick jag fram Summers nummer. Jag ringde upp henne, men fick inget svar. Istället gav jag upp och började gå hem. 

Ytterdörren var låst och jag fick gå in genom vår balkongdörr, det hade hänt några gånger tidigare att mamma låst dörren trots att jag fortfarande var utomhus utan nycklar. Därför var alltid vår balkongdörr olåst. Trots att det var kolsvart i huset kunde jag se att det var städat. Det luktade svagt av rengöringsmedel och lukten av alkohol var borta. På nått sätt fick detta mig lite oroad.  

"Mamma?" ropade jag och släppte min jacka på golvet och drog av mig mina skor. Min röst ekade tyst i huset. "Mamma!" ropade jag ännu en gång. Inget svar. Jag gick ner för trappen och in i min mammas rum. Det var läskigt städat överallt, och mamma var inte i sitt rum. Istället gick jag in i köket och tände lamporna där, även där var allt helt städat. På köksfläkten satt det en post-it lapp. Mamma brukade sätta såna där när jag var yngre när hon var och handlade eller gjorde nått annat. Men på den här stod det inte att hon skulle handla. Ha det bra i London, det finns pengar i lådan under min säng. Ta med dig dem är du snäll! Jag sjönk ihop på golvet. Kul. Skitkul, verkligen. Bevisligen är jag inte ens värd ett hejdå från min egen mamma. Jag rev sönder lappen och gick upp till mitt rum, slängde mig på sängen och begravde ansiktet i min kudde. Det blir alltid såhär, men nu tror jag helt ärligt att mamma faktiskt har lämnat mig. Bara en dag kvar. Shit.