Summers perspektiv: 

Jag drog händerna genom mitt långa blonda hår och kände den bitande huvudvärken. Jag hade kommit hem strax efter att solen stigit upp dagen innan, efter flera timmars, krävande, dans.  

Jag ville inte stiga upp ur sängen. Jag visste ändå inte vad jag skulle göra längre. Men jag kände ändå att jag var tvungen att ta tag i mig själv idag, nu. 

Med släpande rörelser tog jag mig upp ur sängen. Jag drog upp persiennerna från fönstret och blinkade kraftigt mot dagssolen. Jag gick till badrummet och tog en lång och varm dusch för att få bort all svett från gårdagen. Medan jag fönade håret tog jag fram mobilen under kudden för att titta klockan. Klockan var fyra på eftermiddagen och jag hade 15 missade samtal ifrån Alison. Jag förstod direkt vad jag var tvungen att göra. 

Jag kunde inte sura längre, jag behöver verkligen min bästavän nu, och hon mig. Jag klickade på hennes kontakt och ringde henne. Efter många toner hör jag ett svagt svar. 

"Yeah.." Sa hon med svag röst.  

"Förlåt Ali..." Svarade jag med lika svag röst. 

"Åh, det är jag som ska säga det." Jag skakade bara på huvudet, även fast hon inte såg mig. 

"Nej, definitivt inte. Vill du komma över och snacka?" 

"Där om fem!" Sa hon och la på. 

 Jag fönade färdigt håret och lät det hänga med lösa lockar runt axlarna. Jag drog på mig ett par mjukisbyxor ett linne och en liten tjocktröja som slutade strax ovanför naveln. Jag kände inte särsilt mycket för att fixa mig men jag visste att jag var tvungen att ha lite hyggliga kläder på mig och se okej ut, för jag ville inte deppa längre. 

Jag hörde hur Alison ropade hej från nedervåningen, hon brukade aldrig knacka på eller så, hon gick alltid rakt in. Jag sprang allt jag kunde ner för trapporna och mötte henne i världens bästa kram.  

Vi vill inte släppa varandra. Jag förstod direkt att hon inte var arg på mig, och att allt var bra mellan oss. Men jag kunde inte undgå från att märka att något var fel med henne. Och jag visste att hon märkte likadant på mig. Vi kan känna av det på varandra.  

Vi gick i tystnad upp för trappan och stängde in oss på rummet. Min mamma var hemma och vi ville inte att hon skulle störa.  

"Vem börjar?" Frågade hon lågt och såg på mig med en lite olycklig blick.  

"Du kan." Svarade jag. Vi båda satt i skräddare i min säng, mittemot varandra som vi brukar. 

"Allt känns helt messed up med flytten, seriöst. Jag vet inte hur jag ska göra, Sum." Sa hon. Jag klappade henne lätt på armen för stöd och lät henne fortsätta. "Jag började bråka med mamma, hon stack..." Hon suckade djupt. "Hon kommer inte komma tillbaka fören jag åkt. Hon skrev bara en fucking liten lapp som hejdå..." Vid det här började det rinna från hennes ögon. Jag satte mig närmar henne och höll om henne.  

"Åh, gumman, jag vet inte hur många gånger jag ska säga det här. Men du är inte värd det här. Det här är bara hemskt. Och det är därför..." Jag var tvungen att ansträng mig lite. "Därför det är jättebra att du åker bort från din mamma. Det gör ont i hjärtat för mig, men du borde inte vara kvar här, bästa du."  

"Jag vill verkligen inte lämna dig, Summer." Hennes tårade ögon tittade i mina och jag kände hur mina också vattnades. "Jag älskar dig sjukt mycket, bästavän."  

"Jag älskar dig med. Men jag klarar mig." Sa jag med ett snett leende. " Jag klarar mig för din skull."  

"Du är bäst!" Hon log tillbaka. "Du har fortfarande Zach kvar här." Hennes ord kändes som en spark i magen. Även fast det var menat som något uppmuntrande förstod hon inte. Jag började genast snyfta högt och slängde mig i hennes armar. Jag ville inte gråta såhär för någon annan än henne. 

"Men vad är det gumman??" Frågade hon panikslaget. "Vad har hänt?" Hon klappade mig längst med ryggen. Jag samlade mig och drog efter andan när jag sa det.  

"Han gjorde slut med mig.. Han är intresserad av någon annan." Och så började jag gråta igen. Jag kände hur Alison stelnade av chocken.  

"Han är en idiot, gumman." Jag hörde på henne att hon inte hade en aning om vad hon skulle säga till mig.  

"Du behöver inte säga något, bara du kramar mig nu." Och det gjorde hon, ända tills jag kunde samla mig helt. "Jag vill inte lämna dig nu, såhär." 

"Men du lämnar mig inte. Du kan ju komma hem och hälsa på.. Du gör mig ändå ingen tjänst om du stannar. Jag vill att du ska åka."  

"Ja, men ändå..." Hennes blick var riktigt tom. "Jag önskar jag bara kunde ta med dig..." slängde hon ur sig. Vi båda tänkte på vad hon sa och tittade snabbt upp på varandra med varsitt leende. Båda tänkte samma tanke. 

Så vad tycker ni? :)

Skönt att de är sams? Vad var det för idé de hade fått nu då? ;)